Krigsbarn, del 2
Några rättelser och tillägg…..
Jag föddes under det s k vinterkriget 1939. Ett år senare dog min pappa i blödande magsår. Läkarna var kallade till fronten så när pappa äntligen opererades vaknade han inte upp efter operationen.
Mamma, nybliven änka och jag 1-år gammal, hon arbetslös utan bostad, fick bo hos en kusin på landet.
Bomberna föll i Åbo, det var den kallaste vintern, runt -40 grader.
Finland tog beslut att skicka 70.000 barn under 10 års åldern ut ur landet. I första hand barn där pappan var vid fronten och mammorna fick lov att jobba i industrin. Även sjuka barn skickades ut ur landet för sjukhusvård.
Cirka 65.000 barn kom till Sverige, 4.000 till Danmark och 1.000 barn till Norge. Jag hamnade i Danmark där jag bodde från jag var 2 år till 7 års-åldern.
Mannerheims barnskyddsförbund i Finland organiserade flytten och ja…….. resten är känt då många skrivit om det.
Mina barna-tankar var att det var spännande, rädslan kom när man såg vuxna vara rädda.
När sirenen ljöd tittade jag skrämt mot himlen. Mörkläggning hade man även i Danmark då tyskarna invaderade landet.
Far hade fixat ett mörkrum i kolkällaren där jag hade en riktig barnsäng medan mor och far hade var sin solstol med kudde och filt.
En gång när vi skulle till källaren och far satte sig i solstolen brakade den samman och far befann sig kravlande omkring på golvet i mörkret, då började vi skratta våldsamt! Det var ett hysterisk skratt som vi hade svårt att få stopp på.
Man kan visst skratta under ett krig men det är inget naturligt skratt……
Många böcker har skrivits om kriget, krigsbarnen och dess fasor. Titlar som "Det får inte hända igen" och ofta mest med negativa upplevelser.
Att barn mår bättre i krig med en förälder än att skiljas från föräldrar har skrivits återkommande om. Och jag är böjd att hålla med.
Värsta upplevelsen för mig var när jag skildes från mina danska fosterföräldrar som jag bott hos i 5 år. Jag kallade dem mor och far medan jag sa mamma om min biologiska förälder.
När jag blev 7år skickades jag alltså tillbaka till Finland till en för mig okänd tillvaro, okänt Språk och där jag inte kände personen som sa sig vara min mamma.
Det var ett trauma som jag återupplever även nu när jag skriver om det.
Det jag inte kände till som barn var att Finland krävde att alla barn skulle tillbaka efter krigsslut. Undantag gjordes dock.
Krig är förskräckligt och inhumant. Stackars ukrainare som nu genomlider krigets alla fasor.
Carpe diem, ta en dag i taget och var glad för varje dag du får!
